|
|
| Datum | Plats | Källa | |
| Född: | 19111103 | Västerås | - |
| Flicknamn: | Eriksson |
| Yrke: | Hemmafru ?? |
| Anteckning : Moster Kerstins Krönika om familjen Eriksson Skriven 1986 08 22 I dag är det den 22 augusti 1986. Det är fredag, solen lyser ibland kommer några ulliga, vita moln och luften är så där härligt hög och frisk, som den brukar vara i augusti. Här på Knutsvik i Örn sitter jag i vår stuga och njuter av tystnaden och går jag ut på tomten lyser det på många ställen av en överväldigande blomprakt. Det är fröpåsen med "sommarblomster", vilka jag, sådde i maj och som nu efter denna varma sommar har resulterat i alla dessa färgrika stora och små, rabatter. Här är paradiset och här skall vi stanna. minst en månad till. Vi har sista tiden haft mycket av häftiga slagregn och åskan har gått ganska ordentligt. Det är enligt expertisen en följd av kärnkraftsolyckan i Tjernobyl i slutet av april. Det var den 26 april det hände. Vädret har inte varit som vanligt, tycker vi. Många väldigt varma dagar har vi haft med en tryckande värme. Det får inte hända en sådan olycka till, det Gud förbjudet Detta skrivande skall bli en sorts krönika är det tänkt. Jag, Kerstin Enderlein, f. Eriksson och född 3/11 1911, skall berätta lite grand om min släkt. Då börjar jag med kvinnorna: Min mormor, som levde ändå till mars 1936, var född i juli 1830 och hette Karolina Vilhelmina Andersson, f. Näsbom. Hon kallades bara för Mina. Hon hade en syster, Frida, och en bror. Vad han hette vet jag inte men han lär ha haft en kopparslagar-firma. Han hade bl.a. en son, som tog studentexamen i Västerås och sedan blev postmästare. Mormor var gift med Vilhelm Andersson, som var stadsträdgårdsmästare i Västerås. Han dog , innan jag föddes, så om honom vet jag inte något alls. De fick 4 flickor och 2 pojkar och det var i nämnd ordning: Agnes Bertha (min mamma) Ernst Gerda Eva Erik Agnes var kassör, ska i Gävle och gifte sig vid 40-årsåldern med Carl Engwall som var grosshandlare och konsul. De fick 2 barn: Otto f. 1912 och Ingeborg kallas för Bonnan f. 1913. De är alltså mina kusiner. Bertha, min mamma var född 1874 och levde till 1936. Hon gifte sig med Johan Alfred Eriksson, f. 1869 på nyårsdagen. Pappa var kommissionär men hade tidigare varit både källarmästare och haft en cigarraffär. Först fick mamma tvillingar, 2 pojkar, som tyvärr bara levde någon timme. Sedan blev det 5 flickor. Det var 1/ Britta Vilhelmina f. 1899 och död 1975. Hon var ogift 2/ Karin Margaretha f. 1901 och död redan 1937 i tbc. Ogift. 3/ Maria Elisabeth ( Lisbeth ) f. 1906 och gift med redaktören för Nya Wermlandstidningen Erik Bergström. Barn: Torgny f. 1943 Marja f 1945 Ninni f1946 alla i Karlstad 4/ Anna Kristina ( Stina ) f 1909, gift med Alfred Aue-Pogatschnigg, ingenjör. Barn: Agneta f. 1940 Richard f 1944 5/ Kerstin, det är jag det. Jag gifte mig i Domkyrkan i Västerås 28/11 1942 med Bo Göransson ( det är förnamnen )Enderlein. Bosse är ingenjör och har haft jobb inom pappersindustrin, där han skött om hela driften. Barn: Åsa Elisabeth f. 1944 Bo Peter f. 1946 Ja, det var mammas och pappas flickor det. gå fortsätter jag med mammas syskon. Mamma var ju nr 2 i ålder. Sedan var det Agnes Bertha Concordia Ernst, min morbror, var reparatör vid Televerket i Hedemora och kom ofta och hälsade på. Han var ogift och hade det bra ställt, så vi flickor fick alltid presenter och fina julklappar av honom. Gerda, var ogift och en mycket skojfrisk människa. När hon var på besök hos oss (hon bodde i Gävle) hade vi alltid roligt och längtade till nästa gång hon skulle komma, när hon rest hem igen. Eva, var gift med järnvägstjänstemannen Gustaf Lönnquist och bodde i Västerås. Hon dog tidigt i tbc. Två flickor fick hon och det var alltså mina kusiner, Aina och Margit. Aina dog också i tbc vid unga år. Margit lever än i dag. Dem träffade vi inte så ofta, ty morbror gifte om sig sedan han varit änkling ett par år. Han var en förtjusande människa och levde tills blev över 90 år. Erik, den yngsta av barnen, har jag aldrig träffat. Han dog i blodstörtning vid ung. 10 års ålder. Det var på kvinnosidan. På pappas sida var det först min farmor, som jag aldrig träffat. Hon dog, innan jag föddes. Farfar däremot levde till 1921. Han hette August Eriksson och hade åkeri i Västerås. På den tiden var det ju häst och vagn som var transportmedlet både för personer och varor. Gubben hade det nog ganska bra ställt. I pappas familj var det 3 flickor och 2 pojkar. De hette: Ida Hulda Johan Alfred (min pappa) Oscar Elsa. Ida var alltså äldst. Hon gifte sig med skorstensfejarmästare Eklund och fick 3 st. flickor. De hette, Magda, Ruth och Greta. Både Magda, som var lärare, och Greta gifte sig. Ruth, som var lärare i Samskolan i Grängesberg, hade nog många karlar "på tråden", men hon trivdes bäst som ogift, tror jag. Hon hade väldig humor och gjorde många resor utomlands. Ovanligt på den tiden. Hon tyckte om, att vara fri. Och Greta, vad gjorde hon? Jo hon var kontorist. Hulda, pappas, syster nr 2, gifte sig heller aldrig. Hon och var inte vidare vacker i nyllet. God och snäll var hon. Oscar, pappas enda bror, tog sig, namnet Ljung. Han var poliskommissarie i Torshälla, en liten stad i Södermanland. Han gifte med en flicka som hette Emma, och de fick, 3 flickor. De hette Emy, Martha och Ruth Oscar dog tidigt. Pappa var väl där och hälsade på ibland, men det var först på en rundcykeltur som jag och min kamrat besökte Torshälla och då fick jag, träffa "faster" Emma, som var underbart rar och gästfri. Elsa var en rund, god och glad varelse. Hon gifte sig med en Donath, som hade en optisk firma. De bodde i Stockholm. Vi var där, med pappa 1927, och då träffade jag kusinerna, som hette Eivor, Elsa och Gunvor. Den sistnämnda var äldst, och i min ålder. Elsa, den mellersta, var väldigt käck och rolig och vi två fann varandra. Jag såg i tidningen för ungefär 10 år sedan, att hon då fyllde 60 år. Hon hette då Söderlund i efternamn, var kurator och bodde i Strängnäs. Henne skulle jag vilja träffa igen. Hon är väl 70 år fyllda nu, kantänka, Puh, nu tror jag, att jag, fått med de flesta nära släktingarna, Nu får jag skriva vidare om vår familj i Västerås. …………………………….. ( Först en förklaring, varför jag, som tycker det är löjligt att alltid använda titlar och i alla väder tala om, vad en person har för yrke, t.ex. i min redogörelse för släkten talat om yrken i största i allmänhet, då det på den tiden fanns yrken, som inte finns nu. Och så hörde det till tiden ifråga och yrkena innebar kanske inte samma sak som nu. en stadsträdgårdsmästare i Västerås t.ex. måste i dag ha skolor i massor bakom sig, vilket inte var nödvändigt då. ) ………………………….. Som sagt ovan, till en krönika hör personers yrken och sysselsättningar. Det kan man inte utesluta. Då mister de något av sin identitet. När det gäller utomstående personer, grannar, vänner o.s.v. har det ingen betydelse, vilket yrke de har. Då är det personligheten som är det viktiga. Och deras namn. Jag anser, att när man får post, då det står Herr Ingenjör och Fru Enderlein, så är det en förolämpning mot mig. Är jag ett bihang till min man? Han kommer först med titel och så jag utan förnamn men han med förnamn. Det är inte klokt??! Min identitet är mitt namn, Kerstin Enderlein. Frutitel behövs ej Det är namnet, som är personen i ett nötskal. ……………………………. Nu skall jag gå tillbaka i tiden och beskriva tiden, och händelser, som jag, minns. Kan jag få det levande och talande? Ho vet. Jag, känner min begränsning. Mina första levnadsår bodde jag på Slottsgatan 1 i Västerås. Det var ett hörnhus i ett plan. Gården var rätt stor och efter ena sidan mot Svartån låg bodar och tvättstuga m.m. Det var kullerstenar över hela gårdsplanen och två jättestora kastanjeträd fanns där, ett i varje hörn av tvättestugesidan. Dessutom fanns en särskild liten, trädgårdsavdelning. Det var en rätt stor rektangulär berså med trappa upp och små staket vid sidorna. Där fanns rabatter runt om, det växte syrenbuskar och en del blommor där. I mitten var en krattad grusgång ( krattad, när vi väntade kaffefrämmande) och vid kortsidan var en grupp trädgårdsmöbler. Så det var riktigt mysigt. Där lekte vi ungar affär och lekte med dockor förstås. På sommaren, då vädret var gott drack vi alltid vårt fem-kaffe där. Vi små fick väl saft och då fanns det alltid något hembakat till. Inomhus var det ett stort kök, 3 sovrum, matsal och så pappas kontor. Det fanns också ett stort rum till där hela rummet upptogs av ett jättestort biljardbord. Pappa hade alltså en biljardsalong, som det kallades, och dit kom stadens manliga befolkning och spelade biljard för en billig penning. Då det var ledigt där fick vi ungar ibland gå dit in och rulla med de färggranna bollarna och försöka få ner dem i hålen i hörnen av bordet. Det var klätt med grönt kläde och fanns det "köer", en sorts långa käppar, som hörde till förutom kloten. Pappa hade också en "biljardpojke" som hette Gunnar. Han skötte biljarden och hjälpte pappa med allt möjligt annat. Jag avgudade honom och han var som en storebror för mig och lekte och skojade ofta. Så såg han väldigt bra ut också. han var väl 14-15 år, tror jag. Vi hade också ett litet förmak, det som numera kallas vardagsrum. Där stod bl.a. den soffa jag har i Göteborg. Bakom alla rum löpte på ena sidan en lång gånge. Där fanns torr-wc bl.a. På den tiden fanns inte många, som hade badrum. Detta var 1911 - 1915 ungefär,. Till vardags tvättade man sig rummet, där det stod en lavoar med porslinshandfat och en stor kanna med vatten. Som bad fick vi gå till stadens varmbadhus eller så brukade mamma värma upp tvättstugan och vi fick bada i de stora bykkaren av trä och torka oss framför öppen eld. Så rena var vi alltid trots allt besvär och brist på nutidens bekvämligheter. Varje vår hade man vårrengöring och varje höst höstrengöring. Då tvättades alla gardiner, alla fönster också förstås, Innanfönstren, som under sommaren stått förvarade uppe på vinden (där hade man allt möjligt bråte och också torkade tvätten där på vintern), togs ner och sattes in, så rutan fick dubbla fönster med vadd emellan för värmens skull. Innanfönstren klistrades fast vid karmarna med långa klisterremsor. Det var ett himla jobb. Mamma hade förutom en "jungfru", som det hette då, alltid extra hjälp med sådant arbete ty det var lätt att få tjänstefolk. På våren skulle innanfönstren bort igen. Så var det stortvätt minst en gång i månaden. Då kom två hjälptanter, som vi kallade dem. De var hos oss hela dagen och fick förstås mat och kaffe mm. De stackarna stod i den mycket kalla tvättstugan, kokade tvätt och gnodde rent på tvättbrädor. Inte många hushåll hade egen mangel, utan när tvätten var torr och lakanen dragits mm, sattes två eller tre tvättkorgar med saker, som skulle manglas på en kärra och så drog pappa iväg till en mangelbod och där hade vi också någon till hjälp att mangla. Pappa stannade ofta kvar och hjälpte till att dra den blytunga mangeln. Sådana gamla manglar kan man nog se på museer numera. Mitt emot oss på Slottsgatan bodde Doktor Holm. Han hade egen stilig vagn med häst och kusk i livré, när han skulle på sjukbesök i hemmen. Om vi småungar blev krassliga, var det bara att besöka doktorn tvärs över gatan. Vi var där allihopa och blev vaccinerade mot smittkoppor. Över hans höga trädgårdsstaket mot gatan hängde grenar av ett päronträd. Hade man tur, hittade man härliga päron då och då. Det kunde också hända, att doktor Holm själv eller hans fru gav oss barn ett päron ibland. Det var jättegott, ty det var under Första Världskriget och då var det brist på nästan allt. Pappa kände en massa storbönder på gårdar utanför staden, så av dem fick vi smör och ägg ibland. Socker fick vi en bit varje dag. Jag sparade min bit och till slut hade jag en hel stor påse full. Det var min present till Pappa Alfred, då han fyllde 50 år på nyårsdagen 1919. Han hade stor fest på Stadshotellet för närmare 100 personer, så sockret var en välkommen gåva minsann. Maten till festen ordnades ganska bra, eftersom pappa fick köpa extra hos storbönderna. Det var en fest utan like i festvåningen och sjuåring, som jag, var då, tyckte jag det var jättekul att få dansa med alla farbröder och med pappa förstås. Moster Agnes hade lovat mig en hel femma ( motsvarar väl 200 kr i dagens penningvärde ), om jag läste bordsbön före och efter middagen. Det var ju mycket pengar, så jag stammade väl ganska högt fram både "Gud välsigne maten, amen" eller om det var "I Jesu namn till bords vi går, välsigna Gud den mat vi får, amen", och sedan "Tack, gode Gud för maten, amen." Jag tänkte sedan på den stora slanten jag skulle få av moster och allt jag skulle köpa för den. Men, men, men ..... hon glömde alldeles bort att ge mig någon femma utan for hem till Gävle utan att jag fått något. Jag storgrät förstås, men pappa gav mig femman, och jag var glad och lycklig. Under krigstiden fanns det ju inga sötsaker att köpa, som det var äkta vara i. Men varje vecka köpte mamma en "chokladkaka", som mest smakade tegelsten. Allt var surrogat mer eller mindre. För den betalade hon över 1 kr., ett svindlande belopp på den tiden. Hon delade kakan mellan oss 5 barn, ty hon tyckte vi skulle ha godis någon gång trots de onda tiderna. Så måste jag berätta om marknaden i augusti. Pappa hade ju en kommissionsbyrå, vars huvudsakliga uppgift var platsanskaffning, alltså en nutida arbetsförmedling. Det var tjänstefolk till olika familjer i staden och "pigor och drängar" till alla bönder runt om Västerås. Det fanns då en massa stora gårdar. Han hade fullt upp att göra och tog en rimlig avgift får varje uppdrag. Han fick också uppdrag av flottan i Karlskrona att skaffa dem ungdomar som skeppsgossar bl.a. Så var han också på senare år ombud för försäkringsbolaget Securitas. När marknaden inföll en lördag och söndag i augusti, kom det massor av folk till staden. Det var väl mest marknad för hästar och kreatur men samtidigt var det just då stor efterfrågan på pigor och drängar. Det var hektiska dagar och pappa hade anställt "skrivare" som hjälpte honom att fylla i kontrakt m.m. På gården hade vi stolar och bord ungefär som på ett kafé, och där serverades läsk, öl och stora smörgåsar för dem, som kände sig törstiga och hungriga. Det var full rush och i vårt kök stod många och bredde smörgåsar och vi ungar fick ta upp beställning och servera. Många bönder var generösa och gav oss en slant i dricks. Förutom att detta var väldigt kul fick vi ju en liten egen inkomst. Pappa sålde och köpte fastigheter också på den tiden. Det var ingen lönande affär då. Farsgubben hade ett väldigt vinnande och glatt sätt och var, vad jag kunnat förstå, mycket omtyckt och hade lätt att "ta folk". Mot oss ungar var han aldrig sträng och kunde inte tänka sej aga. Barn var han lika förtjust i som djur. Skulle vi. ha en uppsträckning, var det Naima som fick åtaga sig det. Mamma var mer den blyga och allvarliga typen. Men när moster Gerda var och hälsade på oss, då kunde mamma skratta så hon grät åt mosters påminnelse om deras barndom och vad som hänt då. När det var fest i den förening pappa var med i och fruarna skulle vara med, stannade hon hemma för det mesta. När en vän frågade pappa: "var har du Bertha i kväll då?", svarade pappa något som så här: -Hon sitter hemma och förmodligen sitter hon vid symaskinen och syr någon klänning till någon av flickorna. Det tycker hon är roligare än att följa med på den här festen. Och det stämmer precis. Mamma Bertha var nämligen väldigt händig med allt. Förutom att bon sydde våra kläder och mössor också, var hon duktig med att klä om möbler. Hon hade aldrig lärt sig, men hade det i fingrarna. Så lagade hon väldigt god mat och det kunde pappa också, eftersom han varit källarmästare en tid. Det var alltid han som gick till torget och handlade allt. Det var nämligen stor torghandel alla dagar, särskilt lördagar. Vi fick följa med och bära och vi bodde så nära så det var inget besvär, bara roligt. Överallt skojade papsen med slaktare och torgmadamer och det blev väldigt mycket råge i litermåtten och i kappen. Potatis köptes alltid kappvis. En kappe var ungefär 3 liter. Så flyttade vi till Kungsgatan 5 i eget hus igen, som pappa köpt. Där var lika många rum, men pappa hade direkt ingång till kontoret från gatan. Gården här var det också kullerstenar på och gräs däremellan. Den var inte så mysig som på förra stället. Kungsgatan 5 låg väl. bara en 40 meter från Slottsgatan 1. De båda gatorna korsade varandra. Vi hade fortfarande nära till Doktor Holm och till torget, och vi hade här också servering på marknadsdagarna. Nu var jag väl 6-7 år och började skolan. Jag gick i småskolan i "Seminariet", där de utbildade "lärarinnor". Då hette det inte som nu "lärare" om de kvinnliga. Där gick jag 2 år. Och nu var det dags att flytta igen. Pappa hade köpt ett stenhus, byggt 1903, på Floragatan 2, Det var rum, kallrum, badrum med vattenklosett på nedre botten och en jättestor glasveranda. Övre botten bestod av 5 rum kök, badrum vattenklosett och en ganska stor ballong , 3x4 meter. Varmvatten till bad fick vi genom att tända gasen under den stora varmvattenbehållaren över badkaret. Det var underbart med dessa bekvämligheter, som inte finns i så värst många. hus 1918-1919, Nu började jag i första klass, i "folkskolan" alltså mitt tredje läsår. Där gick jag ett år. Det var nu spanska sjukan härjade. Det var en epidemisk influensa, som skördade många människors liv. Folk dog som flugor. I vår familj var det Britta bara, som blev sjuk. Vi fick inte gå in i hennes rum och tack vare alla försiktighetsåtgärder, som vidtogs hemma, slapp den övriga familjen den här sjukdomen. Britta klarade sig, men hon tappade sitt vackra, långa hår nästan helt. Så det var inte bara roligt det första året på Floragatan 27. Men där trivdes vi förträffligt med de stora utrymmena. Det här var också ett hörnhus. Från Floragatan gick vi in genom en liten grind och där var häck och staket mot gatan. Innanför hade vi stora rabatter med fruktträd och blommor och mot "bakgården" ( stor sådan ) fanns ett jättestort staket och innanför vinbärs- och krusbärsbuskar och 2 stora björkar. Från lilla grinden hade man bara ett tuppfjät till trappan som ledde till köksingången. Från den andra gatan, som hette Västermalmsgatan hade vi också staket med en stor dubbelgrind. Där var också 2 björkar vid sidan av grinden. Här var gårdsplanen av grus och därifrån gick trappan upp till "stora ingången". Där kom man först in till den stora glasverandan, där vi hade möblerat med soffa, bord och stolar och där vi var ofta under den varma årstiden och hade vår samvaro. Vi satt också runt vårt trädgårdsbord på grusplanen utanför rabatterna. Grusplanen skulle krattas på sidorna ibland, när det skulle vara prydligt. Så går jag inomhus igen. På den tiden var inte centralvärmen uppfunnen, utan i köket finns stor vedspis och i rummen kakelugnar. I hallen stod en kamin, som eldades med "koks", en sorts kol. I förmaket var kakelugnen rektangulär, nästan och vackert gul till färgen, i matsalen var varje kakelplatta vit med ett dekorativt blommönster i blått. I herrummet, där papsen hade sitt kontor på dagarna, var kakelugnen vackert mörkt grön. I andra rummen såg kakelugnarna ut som vanligt, alltså vita, halvrunda och utan krusiduller. I kallrummet, där Stina och jag hade vårt lekrum tillsammans och dockor, dockservis m.m., fanns ingen eldstad, så vi fick klä på oss ordentligt om vi ville vara där, då det var kallt. Annars kunde man ju öppna dörren till hallen, där kaminen stod. Men veden var dyr och koksen också, så man fick inte "elda för kråkorna". Till huset hörde också en källare med massor av utrymmen, däribland tvättstuga, vedbod m.m. Nedgången dit skedde utifrån och "källarluckorna" fick man först fälla upp. När pappa hade stängt sitt kontor för dagen, brukade han gå ner i källaren och såga och hugga vår ved. Det fanns många barn runt om i husen och de kom då och då in på vår gård. Pappa brukade alltid skoja och leka med dem och kalla sig för "källargubben". Ungarna var ju stormförtjusta, då han låtsades vara en riktigt farlig gubbe, brummade och hade sig. Gårdshusen låg på andra sidan staketet och där fanns bl.a. ett "tunnbinderi" och en kopparslagarverkstad. Ägarna hyrde lokalerna av pappa. Även ett litet hus, där det var ett rum och kök, låg i den längan. Det hyrde pappa också ut. Vårt liv till vardags var inte så omväxlande. Middag åt vi alltid kl, 3, då pappa stängt kontoret. God mat fick vi jämt, och tyckte man inte om maten, tvingades man aldrig att äta, men man borde ju smaka litet i alla fall. Bruna bönor, ärtsoppa, kålsoppa, typisk vuxenmat, slapp vi alltid smaka på. Mormor kom alltid upp till middagen, om hon inte, kommit tidigare för att hjälpa till med något. Vi var alltså 8 personer, ( 9 st, då vi hade "jungfru''), och vi åt inga massor mat någon av oss. Det kanske berodde på. att vi åt ganska långsamt och hade rätt täta måltider. Morgonmålet var choklad. och smörgås för oss barn. Frukost var lagad mat, som åts kl. 11, så middag, därefter eftermiddagskaffe kl. 5 och så kvällsvard kl. 8 på kvällen. Den bestod av bröd, smör, "pålägg" av olika slag och de äldre drack te, vi yngre mjölk. Pappa och någon mer kanske drack öl, om jag minns rätt. Vi hade alltid vit duk på bordet och var och en hade vit servett i egen "servettring". Morgonmålet åt vi i köket, där det var vaxduk på köksbordet. På söndagarna fick vi väldigt god mat. Det kan jag läsa om. i min dagbok bl.a. Ofta hade vi orre och tjäder, inte så blodigt dyrt. Pappas gode vän farbror Wallén hade på senare tid "viltaffär", så viltet sålde han extra billigt åt oss. Efter middagen var det vanligt att Britta satte sig vid pianot och spelade och vi satt samlade i förmaket och hörde på. Det var sedan vanligt att Lisbeth sjöng till pianospelet och mamma ville då särskilt höra "Tonerna" av Emil Sjögren. Alla vi 5 flickor fick lära oss spela piano, Britta, Karin och Lisbeth tog lektioner av en "Fröken Bergwall", en ganska snuskig tant med Papegoja i bur. De fick visst ibland som uppmuntran en "begravnings- karamell". Det var något sött, som käringen fått på en begravning och spart, tills den smakade "pyton" det vet jag, ty en gång, när jag hade träff med Lisbeth och skulle hämta henne hos Bergwallskan, bjöd hon mig på denna vedervärdiga karamell. När Stina och jag började ta lektioner i piano, gick vi först för en som hette Rudolf Schulze. Han var bussig och kom alltid hem till oss, så slapp vi traska iväg själva till lektionerna. Rätt snygg var han också. Han var förresten med i ett gäng, där även Britta var med, så vi kände honom ganska bra. Sedan började vi spela för Bertha Eriksson, Karins bästa vän. Bertha var utbildad i Tyskland och mycket skicklig. Hon spelade underbart och lärde oss mycket bra. Både Stina och jag var med på hennes "uppspelningar", då alla hennes elever fick spela upp ett stycke för åhörare. Det var r hemma hos henne, där hon bodde med sina föräldrar och sin syster. När hon gifte sig och flyttade ända till Chile, ville hon att jag skulle fortsätta spela hos organist Melin. Det gjorde jag, men gick bra en termin hos honom. Han ändra de, på nästan allt, som Bertha lärt mig. Chopins valser och Rachmaninovs Prelude, som var mina favoritnummer, fick jag, inte alls spela likadant, som Bertha lärt mig. Då jag var elev, särskilt i början, var jag så oerhörd energisk, att det var inte klokt. Varje morgon kl 7, innan morgonmål och skolgång, satt jag vid pianot och spelade på läxan och övade också flitigt senare på dagen, då jag, hann med. Det resulterade ju i, att jag blev ganska duktig i pianospel och fick framträda i olika sammanhang, då vi hade gäster, och också i flickskolan och gymnasiet på teater och avslutningar, Stina var också duktig, men hon övade inte alls så flitigt och Lisbeth var medelmåttig, Karin helt omusikalisk och lärde sig bara, hjälpligt och som sagt var Britta ganska bra på att klinka, tyckte jag. För att hoppa till något annat, kan jag berätta att vi hade hemsömmerska, som kom hem till oss sydde nya klänningar höst och vår då vi växte upp och växte ur. Vi fick ju ärva varann förstås, men nytt skulle vi ändå ha ibland. Vår hemsömmerska hette Lisa, en väldigt mild och mjuk varelse, som aldrig blev arg, då inte stod stilla, då hon provade. Färdiga mönster att köpa fanns inte då, men hon mätte på oss och klippte till och det blev bra. När vi blev äldre och mamma hade mera tid att sy, var det hon själv, som sydde allt, vilket jag ju nämnt förut. Detta var vardagen. Ibland var det ju fest förstås. Jag kan ju börja. med att berätta, att. Mamma och pappa i yngre år hade många vänner och var väldigt gästfria. Då kom vännerna Vilhelm, Edvard och Robert och efter mat och dryck skulle Britta spela och Lisbeth sjunga. Jag hade också ett "paradnummer" , en visa som hette ...... minns ej, men den började: " En visa vill jag sjunga...", och det handlade om en bonddräng och hans svärmeri för nån flicka". 6 eller 7 år ,var jag väl då och knappt mer. Jag klädde ut mig i pappas hatt och en rock. Hatten satt förstås ner över öronen på mig och rocken gick ner till fotknölarna och ärmarna fick jag vika upp). Kan inte i denna dag förstå, att tanterna och farbröderna kunde ha roligt åt mig, men det var väl komiskt att se och höra en liten unge, som apade sig. Vi barn var på fest ofta, särskilt vid de stora helgerna, jul och midsommar. Alla julgransplundringarna hos släkt och kamrater glömmer jag aldrig. Vi fick ju saft, tårta och godis, sådant som minsann inte var vanligt på den tiden. Väldigt roliga lekar lekte vi och dansade förstås kring granen. Med hem fick vi påse med gott och ibland någon rolig pappershatt. Men det vi längtade mest efter var festen som kallades "Jultomtarna". Den gick av stapeln i stora festvåningen på stadens stadshotell. Dit kom nästan "hela stan" och massor av klasskamrater och kompisar var där med sina föräldrar. Det var alltid på en söndag och då gick vi inne med papiljotter i håret för att vara riktigt fina. Så klädde man sig i den finaste klänningen, mamma packade ner halvstrumpor och lackskor i en väska, och väl påpälsade traskade hela familjen till hotellet. Där var långdanser både gammal och ung. Dansen slingrade sig till sist genom alla rummen, där det var servering, och det gick med en väldig fart på det glatta parkettgolvet och man tyckte, att det var det roligast man varit med om på länge, man skrattade och tjöt, så kul var det. Även julgransplundringen på "Arbetarföreningens lokaler" var en stor fest. Den föreningen tillhörde pappa, men namnet var ju missvisande, eller är väl det i denna dag, då med arbetare menas en som jobbar inom industrin. Men i denna förening fanns inte en enda industriarbetare med. Yrkena var t.ex. fabrikör. brevbärare, tjänstemän av och' slag, pianostämmare, grosshandlare, Köpmän och hantverkare av alla sortera De hade stora lokaler i ett hus på Hamngatan. Där träffades de ofta på kvällarna och spelade kort, bridge och vira mest, och den eller de, som förlorade i kortspelet, fick lägga pengar i en "pott". Varje år tömdes potten och pengarna gick bl.a. till gåvor till de gamla i staden, till dem som hade det knapert. Gåvorna delades ut på "De gamlas fest", som hölls före jul. Då bjöds de gamla på julmat och under- hållning och hade en minnesvärd kväll. Pappa var med och roade alla med enmansteater. en massa roliga visor m.m. , och apade sig , har jag hört, så att tårarna trillade av skratt på auditoriet. De gamla, som inte kunde eller orkade komma, fick ändå sitt. Till dem gick en medlem hem med en julkorg och ett kuvert med en slant, Så var det då, i det privata drevs mycken välgörenhet, och det var bl.a. likadant hos föreningen "Jultomtarna". Arbetarföreningen hade egen kokerska, som lagade god mat åt herrarna, då de spelade kort på kvällarna. Det var en rar gumma, som alltid log mot alla, och vi barn fick alltid något gott av henne, om vi följde med papsen till föreningen i något ärende. Något mera kul på den tiden var när vi fick ut och åka landå, då och då en sommarsöndag. Man hyrde en landå med hästar och kusk, och hela familjen bänkade sig på sätena och färdades runt stadens omgivningar. Ibland gick vägen genom skogen, ibland mellan gårdar, hagar och ängar. Fort gick det ju inte, men det var inte heller meningen, och färden tog väl ett par timmar minst. Ibland mötte man ett ekipage med häst och vagn. Det var andra takter det än den fartblindhet som råder i dag. Ofta någon vacker sommareftermiddag packade mamma kaffekorgen och alla hemma gav sej iväg till Elba, som var en av öarna i Mälaren. Dit gick det en färja varje halvtimma, minst. Elba var en tjusig liten holme med både bergknallar och skog. Vi slog oss ner nära sjön på en bergknalle och njöt av sol och vatten. Bada fick vi inte göra där, utan pappa brukade låna en roddbåt av fiskaren på ön och ro oss badsugna över till Östra Holmen, som låg nära Elba, och där fick man bada. Eller kanske blev det Västra Holmen, där det inte fanns en människa mer än vi i badviken. Många gånger hade mamma packat ner bredda smörgåsar, saft och öl och vi stannade på Elba och åt vårt kvällsmål och kanske inte tog färjan hem förrän sent på kvällen. Det var verkligen härliga utflykter. Ibland gick vi till Ormberget, Stallhagen eller Djäkneberget - det var gröna oaser alla tre - med kaffekorgen, om det såg ut att bli åskväder. Jag minns att det var alldeles särskilt mycket åskväder i Västerås och det är det väl än. Om det var åskväder smög jag mig in i en stor garderob, tände ljuset där och höll för ögonen. Jag slapp se blixten då, ha, ha. Kerstin Enderlein |
| Far | Mor |
| Johan ALFRED Eriksson | Bertha Concordia Eriksson |
| Äktenskap | Barn |
| 1942-11-28 - BO (Bosse) Göransson Enderlein |
1944-08-08 - Åsa Elisabeth Enderlein
1946-11-18 - Bo PETER Enderlein |
|
|
|
|
| Win-Family v.6.0 | Webmaster -------- Homepage | 2006-01-31 |